Här kommer en mycket speciell bok i den stora högen av pocketböcker som vi har recenserat här på PocketBlogg.se. Då och då får vi förfrågningar och recensionsexemplar från författare som har gett ut sina böcker på ”eget förlag”, och givetvis skall de också ha en chans att vara med. Så var det med den här boken.
Boken handlar om flera års kamp för att få barn – en tid av missfall, ständiga blödningar och sedan graviditeter som var allt annat än ”vanliga”. När vi diskuterade vem av oss som kunde tänka sig att läsa och skriva om den här boken var det flera som direkt sa att de inte ville, av olika skäl. Det kan komma för nära, det kan vara för tungt, det kan vara en skräck man bär på att det kan bli så här… Både jag själv och mina tre barn har överlevt graviditeter och förlossningar och det kapitlet är sedan länge över för min del. Jag har inte heller någon närstående som just nu står i begrepp att få barn. Så jag kände att jag skulle fixa det.
Redan på baksidestexten förstår man att detta är en bok som beskriver en enormt svår tid i författarens liv. Den är tänkt att vara ett stöd för andra kvinnor som är eller har varit i en liknande situation, och deras män och anhöriga. Tanken är god. Författaren menar att hon själv och de olyckssystrar hon träffade vid sina resor in och ut på sjukhus saknade en sådan här bok, där inte allt med graviditet och förlossning skildrades i rosenrött, och där det ändå gick bra till slut. Som väl är hör ju dessa skräckversioner av att vänta och föda barn till undantagen, statistiskt sett, även om man själv inte upplever det så när man befinner sig på en sjukhusavdelning full av patienter i samma sits.
Kruxet är att det inte alltid går bra. Man kan aldrig veta hur det skall gå, fast det har gått bra för någon annan. Min första reaktion var att jag skulle vara mycket försiktig med att ge den här boken till någon som jag vet är eller har varit i den här situationen – det kan lika gärna få motsatt effekt, även om man menar väl. Innan jag började skriva det här, frågade jag en väninna som haft problem av den här sorten om hon skulle velat ha en sådan här bok. Aldrig i livet, svarade hon. Hon ville inte veta. Bara läsa om helt andra saker. Man vet ändå. (För henne slutade det dessutom inte alls så här, det blev bra på ett helt annat sätt! Men hon vill inte läsa boken nu heller, i alla fall.) Det är bra att boken finns, för den som känner behov av den, men det är viktigt att det får bli ett eget val att läsa den.
Dagboksformen är ett berättargrepp som ofta används för att göra en berättelse mera personlig. Det lyckas även här, men stilistiskt får man mera känslan av blogg än av dagbok. Den är mycket lättläst, men det är en extremt utlämnande text, nästan ”information overload”-varning. Jag får ut mera av de korta sammanfattningarna mellan dagboksanteckningarna än att veta precis vilka dagar blödningarna forsade, vilken färg det var på flytningen eller vilken dag författaren kräktes och gick upp eller ner i vikt. När man läser boken från pärm till pärm blir det lite för mycket. Det är också svårt att följa den övergripande handlingen när det mitt i dagboken plötsligt handlar om annat stort och smått, som att kolla mailen eller hur husrenoveringen går. Man förlorar sig i detaljer. I bloggform skulle det nog ha fungerat bättre, där får man det i mindre portioner och lär känna skribenten medan det skrivs. Personligen skulle jag haft lättare att ta till mig innehållet i bokform om den hade skildrat förloppet på ett mera sammanfattande och överskådligt sätt.
Boken tillägnas de tre ”miraklen” – barnen som föddes fullgångna och fick leva. Meningen är att barnen skall läsa den ”när de är mogna för det”, men jag tillåter mig tvivla på att man någonsin blir det. Barn skall inte ens när de blivit vuxna behöva veta i detalj vilka fruktansvärda plågor de förorsakat sin mamma, även om det gick bra sedan. Man kan berätta för dem i små portioner i den takt de frågar, OM de frågar.
Betyg: 
Förlag: tryckt genom PaperTalk
Utgiven: 2009
ISBN: 918637706X
Antal sidor: 159
Köp boken på Adlibris (Sponsrade länkar)
Det som inte skrevs
När jag bestämde att jag skulle skriva TRE ÄNGLAR hade jag en regel. Inget privatliv utöver det som hade med barnalstring fick vara med. Naturligtvis hade vi ett privatliv där vi jobbade och hade både sorger och glädjeämnen, men eftersom jag själv letat efter en bok där någon koncentrerat skrivit om sin komplicerade graviditet, och sina bekymmer med att bli gravid ville jag ge ut en sådan.
Som kvinna ville jag inte veta något om den andras liv. Bara fakta och hopp att allt gick bra. Att allt inte var förgäves, och att det fanns ett mål. Jag struntade i att hon gick på fester, badade med sin man i bubbelpool. Jag törstade efter bevis på att andra lyckats få barn, komplicerad graviditet eller ej. Favoritprogrammet varje vecka var riskförlossningar på fyran. Där såg jag andra kvinnor i samma sits som mig föda barn som överlevde. Det gav mig kraft att kämpa vidare hur konstigt det än låter.
Så jag utelämnade min karls strul i början när vi träffades, alla teaterbesök, min operation av handen som gick rent ut sagt åt helvete. Allt sådant ströks ur boken, och istället plockade jag fram de datum då något hände i min kropp angående graviditeten. Eller missfallen, som var vansinnigt jobbiga att gå igenom och nästan knäckte mitt självförtroende som kvinna. En man kan omöjligt ens vara i närheten av de känslorna. De har inte känt fladdret i själen, känslan av möjlighet att bli mamma, om och om igen. Än idag tittar jag i trosorna efter blod av gammal vana, och får varje gång en klump i magen av allvar.
Hade jag inte utelämnat allt sådant, ja då hade boken blivit dubbelt så tjock och bökig att ha med sig på prematuren där vi med komplicerade graviditeter oftast hamnar. För min största tanke med den här boken har varit att stötta andra kvinnor. Hade jag varit rik så hade jag skänkt bort ett antal till varje sjukhus med specialmödravård. Jag har skänkt bort ett antal böcker till sjukhus som kan lånas ut till kvinnor som vill låna den, men som sagt var. Jag är inte rik. Bara en fattig lycklig mamma som unnar andra den lyckan och vill visa att det kan gå vägen. Även om det är en knagglig väg.
P.s Tack snälla för att du recenserade min bok! Och mina barn, ja de får nog inte läsa boken förrän de själva fått barn.
Vad synd att det inte någonstans i recensionen finns en beskrivning av vad boken faktiskt handlar om? Det står ”mycket speciell bok” och det står ”som jag vet är eller har varit i den här situationen” men jag har ingen aning om varför boken är speciell eller vad det är för situation. Jag får googla.
”…det kan vara en skräck man bär på att det kan bli så här… Både jag själv och mina tre barn har överlevt graviditeter och förlossningar…”
”…en sådan här bok, där inte allt med graviditet och förlossning skildrades i rosenrött, och där det ändå gick bra till slut…”
Förlåt, Christina, om jag uttryckte mig flummigt! Jag skall gå in och förtydliga mig.
Det var med mycket stor bävan jag satte mig ner för att skriva den här recensionen. När jag läste boken hade jag inte alls svårt att förstå att det här var skrivet med hjärteblod – författaren vill gärna hjälpa någon som varit i en liknande situation, och lämnar därför ut sig själv och sin historia och det är hennes eget val att göra det på det här sättet. Som jag skriver ovan är tanken god och initiativet är berömvärt. Jag hoppas också att någon eller några olyckssystrar har blivit hjälpta av att ta del av berättelsen. Som kvinna och mor har jag absolut inte svårt att förstå alla de helveteskval som många går igenom, även om jag själv varit förskonad från just de här specifika upplevelserna. Ingen graviditet och förlossning är den andra lik, men mot bakgrund av den här berättelsen tycks mina ”besvär” vara rena söndagspromenaden…
Min kommentar om att man kanske inte skall sätta boken i handen på någon som inte själv har sökt sådan litteratur grundar sig på mina egna erfarenheter – dels av en nära relation till min väninna, som jag hastigt berör i recensionen, dels på min egen upplevelse av att leva vid sidan av maken som fick cancer vid 34 års ålder och genomgick ett par år med verkligt tuffa behandlingar som jag inte skall gå in på här. Det var ett dagligt pendlande mellan hopp och förtvivlan och jag själv klarade inte alls av att se ”sjukhusserier” på TV, varken dokumentära eller t ex Dr Quinn. Man visste ju att de bara visar de fall som slutar bra och i TV-formatet är ju allt ihopklippt så att hela sjukdomsförloppet avlöper på en timme och man får veta hur det ”slutar”.
I verkliga livet är det ju så att det enda man kan vara säker på är att vi alla skall dö. Hur vägen dit ser ut har vi ingen aning om, och allting kan faktiskt gå ”fel”, även om läkarna är fantastiska och klarar av de flesta fall idag. Alla utgångar var lika möjliga för mig, som skulle sköta allt annat med jobb, hem och våra tre ganska små barn. Många gånger såg jag för min inre syn hur vi stod vid en öppen grav, och flera gånger under den perioden rapporterade massmedia om patienter som fick fel dos cytostatika och dog eller blev allvarligt skadade. När jag fick drösvis med ”tröstböcker” av välmenande vänner och släktingar blev jag bara ännu mer förtvivlad. Ingen kunde ju garantera någonting, vilket var vad jag i min förvirrade hjärna just då hade behövt!
Fortfarande efter 15 år har jag svårt för alla slags ”tröst-och hjälp”-böcker som går ut på att allt kommer att bli så bra, så bra bara man tänker positivt. Och att alla sjukdomar och negativa saker i livet kommer av fel sätt att tänka, och att man inte anstränger sig tillräckligt mycket för att visualisera. Liksom Anitha berättar ovan lämnar en sådan här krisperiod faktiskt ett avtryck för resten av livet – i mitt fall får jag hjärtklappning varje gång min man antyder att han har ont i ryggen (där en av hans tumörer satt)…
Vi som skriver på PocketBlogg.se har inte ambitionen att analysera de litterära kvaliteterna hos böckerna, för att objektivt säga om boken är ”bra” eller inte. Vi skriver bara om hur vi själva upplever en bok och det ligger lika mycket i de olika böckernas innehåll som i våra olika personligheter och erfarenheter. Därför skriver jag inpasset om att jag själv skulle haft lättare att se sammanhanget och få mera flyt i läsningen om boken hade varit strukturerad på ett annat sätt. Men det är alltså min högst personliga uppfattning!
Jag önskar Anitha all lycka till med skrivandet, barnen och livet i fortsättningen, och hoppas att dina böcker når fram dit de behövs!