Carin Gerhardsen: Pepparkakshuset
Pepparkakshuset köpte jag som ljudbok men iTunes hade en tokig fil, första timmen av ljudboken saknas och dessutom var det en urkass uppläsaren. Blev till att införskaffa den i pocket istället. Detta är Carin Gerhardsens debutroman och hon sa redan från början att det var en del i en serie.
I prologen möter vi synnerligt vidrig mobbing i en lekskoleklass på 60-talet. Thomas är ett av de barnen på skolan, det barn som alla utser till hackkyckling. Vad händer med människor som redan i så unga år hamnar utanför i sociala sammanhang? En dag får Thomas syn på sina gamla skolkamrat Hans Vannerberg på tunnelbanan. Hans var populär, Hans är idag ”lyckad”. Thomas följer han efter sin forne plågoande och snart hittas Hans Vannerberg brutalt ihjälslagen i ett hus vars ägare ligger på sjukhuset.
Polisen hittar absolut inget att gå på, huset visar inga tecken på strid bara blodspår på en stol förutom liket då.
Berättandet växlar mellan flera olika perspektiv dels poliserna Petra och Sjöberg där Sjöberg är fokuserad på utredningen av mordet på Hans medan Petras tankar och utredning allt mer far iväg mot en händelse som drabbat henne själv. Thomas funderingar kring ensamhet blandas med tankar kring morden (jo fler än Hans får sätta livet till) i form av ”morddagbok”. Denna dagbok frossar i detaljer, jag ryser av obehag emellanåt. Det är så utstuderat emellanåt.
Boken innehåller en rätt stor mängd personer i övrigt men Carin Gerhardsen är duktig på att ge mig som läsare en mental bild av personerna och detaljer att minnas de med så det blir aldrig rörigt. Däremot kan boken kännas lite rörig ibland, det hoppas i tiden det hoppas mellan personer och ibland lite för snabbt. Petras sidospår är intressant även om det inte har något med huvudutredningen att göra men det känns samtidigt lite inkastat som utfyllnad.
Jag gillar att huvudpersonerna, dvs poliserna framstår som tämlingen vanliga människor, inga stora problem med alkohol eller trasiga familjer. Sjöberg är sympatisk och scenen när han lagar mat med sina barn gillar jag. Jag tycker att författarinnan lyckas bra med blandningen mördarjakt, privatliv och förklaringsmodell varför det som sker sker. Bitvis finns det samtidskritik invävd bland annat kring våldtäkter och fördomar kring invandrare. Boken har bra miljöbeskrivningar, själv befann jag mig i Stockholm när jag läste boken vilket var extra kul, passerade ställen som nämndes. Kan tänka mig att de som bor i Katrineholm som har en framträdande betydelse i boken också känner igen sig
Eftersom vi får händelseförloppet via dagboken före polisen kan vi lägga ihop ett och två men ändå lyckas i alla fall jag bli överraskad bitvis. Det var inte alls så förutsägade som andra svenska kriminalromaner kan vara. Återkommer med recension av tvåan; Mamma, pappa, barn som kom i pocket i januari läser den just nu.
Betyg: 
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 200811
ISBN: 9789186067090
Antal sidor: 323
Utmärkelser: Belönad med silverpocket i kategorin årets mest sålda svenska deckare på det Pocketpartyt 2009.
Vilket betyg skulle Du ge Carin Gerhardsen: Pepparkakshuset?
Jag tyckte bra om boken. Tror inte alls att jag tyckte den var rörig faktiskt och Petras sidospår var något av det som jag tyckte gav det lite extra krydda. Utan det sidospåret tror jag kanske att jag inte gillat den lika mycket. Eftersom det är en serie så kanske det som hände Petra är något kommer att behandlas mer i någon annan bok? Så tänkte jag i alla fall. Hade det varit en fristående bok hade jag nog kanske kännt som du att Petras historia varit lite väl inkastat.
Till något helt annat – jag tror recensionen lite olyckligt råkat dubblera sig någongång på mitten där det börjar upprepa sig.
Tack för en trevlig blogg annars!
Tack för att du sa till om felet på texten, mysko copy and paste fel. Jag håller med om att Petras sidospår var krydda och nu efter att jag läst 2:an så förstår man bättre. Det var mer sättet hennes historia berättades på som kändes lite inkastat. Kanske är jag bara för fokuserad på hur jag själv skulle resonera om jag blev utsatt för något sådant, skulle jag kunna förtränga och jobba vidare rakt upp och ner som hon?
Jag läser oftast böcker som om de var fristående, man skall kunna läsa en bok i en serie utan att känna att historien är stympad. Brukar funka bra med första boken. Kan säga att det nog fungerar bra med 2:an för där upprepas det viktiga från 1:an. Mer om det i min recension som kommer inom kort.