Den perfekte vännen är Jonas Karlssons andra novellsamling. Jag gav den första, Det andra målet, en fyra i betyg, och lämnade därmed fältet öppet för ett högre betyg för hans nästkommande bok. Jag hoppades att Jonas Karlsson skulle lyckas ta med sig det som gjorde Det andra målet så fantastisk in i Den perfekte vännen, och med det som grund bygga ännu mer fantastiska noveller.

För Jonas Karlssons noveller är fantastiska, stundtals briljanta. Även i samling nummer två.

Titelnovellen som också inleder boken är fulländad i sin uppbyggnad, med två gamla vänner som träffas på nytt, och medan de delar med sig av sina liv inser man som läsare, likväl som de själva, att något inte står rätt till. Detta har också visat sig vara Jonas Karlssons signum som novellist. Man vet redan från början att allt inte kommer stå rätt till. Ändå hoppas man att det ska vara annorlunda denna gång, och man hoppas så pass mycket att man faktiskt blir förvånad när allt ändå visar sig vara så uppåt väggarna fel som man trodde att man hade förväntat sig från början, innan man hade börjat läsa och hoppats. Låter det rörigt?

Det är det. Förbered dig.

Novellerna och huvudpersonernas känsloliv ligger väldigt nära våra egna känslor under läsningen. Storheten i det som berättas ligger i att väldigt lite antyds från början. I samma stund som vi som läsare inser vad som händer går det också upp för huvudpersonerna. Det är ett stilistiskt drag som man bara måste beundra Jonas Karlsson för. Gång på gång lägger han texten som en otroligt tunn hinna mellan läsaren och huvudpersonens känsloliv.

Trots mina lovord kommer inte Den perfekte vännen att få ett högre betyg än Det andra målet. Vad som saknas? Novellerna är bättre och mer intressanta än i debutsamlingen, Jonas Karlsson har lyckats igen, men… jag saknar den röda tråd som genomsyrade hela debuten. Var är den? Synd.

Betyg:

Förlag: Bonnier pocket
Utgiven: 2010
ISBN: 9789174290813
Antal sidor: 270

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)