I mitt nuvarande jobb på biblioteket passerar en mängd böcker mina händer varje dag. En och annan fastnar av någon anledning, jag lånar hem och läser för att se om boken var som jag trodde, bättre eller sämre. På det sättet valde den här boken att bli läst av mig.

Magnus Uggla hör, liksom Alex Schulman som jag skrev om för en tid sedan, till de människor som de flesta av oss har en förutfattad mening om. Positiv eller negativ, för all del. Han har hållit på med sin musik som scenartist i 40 år och producerat titlar som ”Jag mår illa”, ”Fyra sekunder” och ”Fula gubbar”, men också den mera finstämda ”Ska vi gå hem till mej, eller hem till dej, eller var och en hem till sitt?”

I augusti 2007 började han att blogga, på uppmaning av skivbolaget kommer det fram så småningom. Och ja, jag läste faktiskt enstaka inlägg i bloggen då den enbart fanns som blogg också. Men man får faktiskt en helt annan bild av Magnus Uggla när man läser alla inlägg i följd som det blir i tryckt form. Att det är alla inlägg man får läsa bekräftar det sista inlägget, som plötsligt i februari 2008 deklarerar att ”nu slutar jag blogga”!

Den gapige, svärande och störande artisten som passerat 50 med god marginal framstår i denna blogg/bok med betydligt mer nyanser. Motvilligt börjar jag tycka om honom, han beskriver mycket skickligt situationer och detaljer ur hans vardagsliv utan att någon gång gå över gränden för vad som blir för personligt och privat. Han berättar en hel del om familjen, till exempel, men utan att lämna ut fruns och barnens integritet. Sättet han driver med sina chefer och kollegor etc är också väldigt medvetet, inte en enda gång går han över gränsen mellan satiriskt och elakt. Han är utan tvekan en mycket driven skribent, som i stället för att skriva lyrik eller djupa noveller valt att skriva huvudsakligen ironiska och satiriska sångtexter.

Ibland driver han helt hejdlöst med sig själv, till exempel när han berättar om sin fobi för att glömma dra ur strykjärnssladden – den botar man bäst genom att ta med sig strykjärnet när man går ut. Efter denna bekännelse lägger han då och då ut bilder med sig själv på olika platser, som av en händelse med ett strykjärn i handen. Mellan andra bilder, utan vidare kommentar. Det är då det blir väldigt roligt.

Jag vet inte precis om detta är den roligaste bok jag har läst, vilket baksidestexten utlovar. Men ganska underhållande är den. Och man få en betydligt bredare bild av en artist som har gått från att vara ”gossen Ruda” till att numera kunna ta attributet folkkär. Ni såg väl honom sjunga ”Värsta grymma tjejen” på hyllningskonserten i TV dagen före det stora kronprinsessbröllopet? Skulle ingen trott för 35-40 år sedan…!

Betyg:

Förlag: Modernista
Utgiven: 2008
ISBN: 9789186021320
Antal sidor: 448 s.

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)