Violet Chambers är en högst säregen kvinna. Hon dödar ensamma gamla damer, tar över deras identitet, deras pengar och ägodelar och lever deras liv medan hon ser ut och nästlar sig in hos nästa offer. Hittills har hon ostört kunnat ägna sig åt sin verksamhet. Men så hittas i en skogsglänta det förmultnade liket efter en mördad kvinna, insvept i plast och utan fingrar på ena handen. Kommissarie Mark Lapslie får i uppdrag att hitta mördaren. Men någon högt uppsatt person försöker hindra honom i hans utredning och frågan är om han kommer hitta mördaren innan nästa offer skördats.

När jag hade läst ut den här boken tänkte jag att jag aldrig mer skulle gå ut i en trädgård. Jag tänkte i alla fall aldrig mer ta på någonting i en trädgård. Så många gifter som finns där. Och det finns människor som vet hur man använder dem. Som Violet Chambers, en notorisk seriemördare och den här bokens ena huvudperson. Och, om man har lite fantasi, en person som kanske finns där ute någonstans.

Just den känslan säger en del om den här boken. Den framstår som en berättelse om något som faktiskt skulle kunna hända. Normalt brukar inte böcker om seriemördare vara alltför trovärdiga.  Särskilt inte när författaren släpper in oss i seriemördarens inre, låter oss följa deras tankar och känslor och sätt att resonera. Jag brukar tycka att det blir överdrivet, overkligt. Mördaren framstår som en sagofigur i en sällsynt ond saga.

Men McCrery lyckas. Han lyckas teckna ett porträtt av en seriemördare som verkar rimligt. Kanske för att hans mördare till det yttre är en ensam och tämligen anonym äldre dam av den där typen som det finns så många av. Det är lite läskigt att tänka på.

Som jag skrev har den här boken två huvudpersoner. Den andre är polisen som leder utredningen, Mark Lapslie. Normalt brukar jag ogilla när deckarförfattare beskriver polisens trassliga privatliv. Ofta har det inte ens betydelse för själva mordgåtan. Men i det här fallet fungerar det sällsynt väl. Kommissarie Lapslie lider av en sällsynt neurologisk åkomma, synestesi. Han kan bokstavligt talat känna smaken av ljud – ett handikappande tillstånd som gjort slut på både hans äktenskap och hans karriär. Det är intressant att läsa om, särskilt som hans åkomma får konsekvenser för mordutredningen.

Det här är en bok som kombinerar den brittiska deckartraditionen med den amerikanska. Miljön är väldigt brittisk. Tänk tv-serien Morden i Midsomer, men mer småstad än ren landsbygd. Mördarens favoritavlivningsmetod är en gammal favorit i brittiska deckare – vardagliga gifter, sådana som den engelska deckardrottningen Agatha Christie så gärna använde i sina böcker. Men boken handlar om en tvättäkta seriemördare, en amerikansk specialitet. Nigel McCrery har tryggt planterat denna amerikanska specialitet i den brittiska myllan och det fungerar mycket väl.

Sammantagningsvis tycker jag att det här en nära nog lysande bok. Nära nog. Språket kunde ha varit lite bättre. Den konspirationsteori som serveras mot slutet av boken är lite väl långsökt för min smak. Men bortsett från det är Stilla vatten en högst trevlig bekantskap. Jag kommer definitivt leta efter fler böcker av Nigel McCrery.

McCrery har skrivit flera böcker, bl. a Silent Witness, boken bakom tv-serien med samma namn.

Betyg:

Originaltitel: Still waters
Översättning: Gunilla Roos
Förlag: Minotaur
Utgiven: december 2009
ISBN 9789185419432
Sidantal: 272

Köp boken på Adlibris (Sponsrade länkar)