Jane Eyre, som publicerades första gången 1847, är berättelsen om ett intelligent, viljestarkt och säreget barn som växer upp till en intelligent, viljestark och säregen ung kvinna. Efter en bedrövlig uppväxt tar hon anställning som guvernant och möter en man med Ett Förflutet.

Det låter kanske inte spännande men det är det. Tänk sadistiska fosterbröder, skenheliga skolföreståndare och skvatt galna kvinnor. Tänk lögner och bedrägerier, svek och tillkortakommanden och ett och annat dödsfall. Allt utspelat mot en bakgrund av ödsliga hedlandskap, gamla herresäten, små byar och liknande.

Jane Eyre själv, bokens berättarjag, är ett nöje att lära känna. Porträttet av henne är lysande. I övrigt utgör de flesta människorna i boken snarare typer eller arketyper. Många av dem är intressanta ändå, de har djup och bredd och tvetydighet. Andra känns platta, tråkiga, overkliga, föråldrade.

Det finns en del annat som också känns föråldrat. Det myckna pratet om Gud och kristendom är lätt påfrestande. De många och långa diskussionerna om moral och uppförande är frestande att glida över. Och jag kan ju lugnt konstatera att synen på t.ex. psykiskt sjuka förändrats en del sedan 1847.

Charlotte Brontës stil är ordrik, känslosam, målande. Lite för ordrikt och känslosamt för min smak men så välskrivet. Och dialogen är genialisk, ordduellerna mellan Jane och de människor hon möter ren njutning.

Sammantaget ger Jane Eyre mig mersmak. Jag vill läsa den igen, för det finns så mycket att upptäcka och fundera över. Det här är en bok som kan analyseras sönder och samman. Och jag vill läsa mer av Charlotte Brontë.

Betyg:

Orginaltitel: Jane Eyre
Översättning: Gun-Britt Sundström
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: september 2011
ISBN: 9789174292343
Antal sidor: 546

Boken finns på Adlibris och Bokus.