Agnes Grey är berättelsen om prästdottern som tar anställning som guvernant och som upptäcker att yrkeslivet inte är vad hon trott. Den kom ut första gången 1847.
Mina känslor inför boken är kluvna. Jag blev väldigt förtjust i Jane Eyre av Charlotte Brontë och mina förväntningar på Annes bok var höga. De infriades inte helt.
Agnes själv för ordet. Stilen är rätt kortfattad. Inte direkt stram – känslorna flödar en del och det blir mycket religion och moral. Men Anne Brontë är inte så väldigt mångordig. Det gillar jag. Jag gillar också författarens stillsamma ironi, tillbakahållen men sylvass. Jag tycker om hennes röst.
Beskrivningen av guvernantens utsatta situation är också bra. Att vara utelämnad på nåd och onåd till arbetsgivaren, den tvetydiga sociala ställningen, osäkerheten och förödmjukelserna. Det märks att Anne Brontë skriver utifrån egna, bittra erfarenheter.
Lite för bittert. Jag tycker att Agnes är hård gentemot sin omgivning. Hennes världsbild är svartvit. Jag hade önskat mer mångfacetterade karaktärer. Samtidigt inser jag att denna svartvita världsbild nog är typiskt. Boken är skriven av en prästdotter som kritiskt betraktar de övre klassernas sätt att leva och finner det - otillfredsställande.
Det jag verkligen saknar är en vettig intrig. Den första tredjedelen av boken har ingen egentlig handling överhuvudtaget. Sedan kommer embryot till en intrig som verkar lovande. Tyvärr utvecklas den inte. Det är synd. Hade hon gjort det hade Agnes Grey kunnat bli en riktigt bra bok. Nu stannar betyget på 3.5.
Ändå ger den mersmak. Jag är väldigt nyfiken på Anne Brontës andra och sista bok, Främlingen på Wildfell Hall.
Betyg: 
Orginaltitel: Agnes Grey
Översättning: Maria Ekman
Förlag: Norstedts
Utgiven: mars 2010
ISBN: 9789113026947
Antal sidor: 295
Finns att köpa hos Adlibris och Bokus
Jag läste ”Främlingen på Wildfell Hall” först och kärade ner mig i den totalt. Förväntningarna på ”Agnes Grey” var därför höga, särskilt med tanke på att det är hennes mer kända roman. Men jag blev faktiskt också lite besviken på den. Intrigen var inte alls lika spännande och dramatisk som i hennes andra bok, utan mer platt.
Jag kollade upp Främlingen på Wildfell Hall. Verkar som den kom ut i Sverige för första gången för några år sedan. Så jag har en ny översättning att se fram emot.
Agnes Grey känns mer som Anne Brontë behövde skriva av sig, som hon ville få ur sig alla negativa erfarenheter från tiden som guvernant och som hon ville berätta för världen hur eländigt guvernanterna hade det.