Krogen från 1877 är berättelsen om en familjs undergång i alkoholism. En tragedi med passager så hemska att jag knappt klarar att läsa dem men också ett stycke Parishistoria, ur arbetarklassens perspektiv.

I vissa avseenden är den otroligt bra. Zola beskriver pricksäkert skvaller och missunnsamhet grannar och släktingar emellan. Skildringen av missbrukarens undanflykter och ursäkter är också klockren. Krogen är en av de bästa skildringarna av alkoholismens mekanismer och konsekvenser jag läst.

Det fascinerar mig hur öppet författaren skriver om känsliga ämnen – han avhandlar utomäktenskapliga barn och otrohet, kvinnomisshandel och prostitution utan att darra på pennan.

Vad som inte alltid funkar är personskildringarna. Jag begriper mig inte på huvudpersonen, tvätterskan Gervaise. Jag fattar inte psykologin bakom hennes agerande och tycker att Zola gör det lätt för sig. Och att han beskriver hennes dotter Nana som medfött lastbar är ju bara för mycket. Överhuvudtaget finns det en del resonemang om orsak och verkan och arv och miljö som är förlegade.

Språket däremot är bra. Det är grovt, Zola tycks vilja skriva som den arbetarklass han skildrar, och han går i land med det.

Krogen är den sjunde boken av tjugo som Zola skrev om släkten Rougon-Macquart. Jag är helt klart sugen på mer och skulle gärna börja med Nana (1880), som handlar om Gervaises dotter. Men gärna en ny översättning. Översättningen av Krogen är från 1940-talet.

Betyg:

Orginaltitel: L’Assomoir
Översättning: Karin de Laval
Förlag: Natur och Kultur
Utgiven: oktober 2000
ISBN: 9789127081550
Antal sidor: 564

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.