Jag är svag för historia och jag är rätt svag för gamla filmer också. Ellen Mattson har skrivit boken Vinterträdet som handlar om Greta Garbo. När jag såg att författaren skulle hålla ett seminarium på bokmässan beslöt jag mig för att gå dit.

Mattson inledde seminariet med att berätta varför hon skrev just om Garbo. Garbo var en intressant människa med ett märkligt levnadsöde, förklarade hon. Arbetarflickan från Söder som kom till Hollywood och blev filmstjärnan. Och som hoppade av när hon var 36 och sedan levde ett så väldigt tillbakadraget liv.

Mattson berättade att hon egentligen har svårt för biografiska romaner. Hon läser hellre facklitterära biografier. Ändå skrev hon just en biografisk roman.

Orsaken var Garbo själv. Hon var en mycket privat person, sade Mattson. Hon ville inte ge intervjuer och berättade inget om sig själv. Hon vägrade visa upp sitt hem. Inga privata foton fick komma ut. Hon var den skygga, den gåtfulla.

Romanformen blev för författaren det enda sättet att närma sig Garbo. Men hon stannade inte där. En så privat människa måste skildras utifrån, genom någon annan. Därför uppfann Mattson Vendela från Göteborg som på båten till USA möter Garbo och blir hennes sekreterare och sällskapsdam. Hon fick bli romanens berättarjag.

En film om Garbo trodde författaren inte på. Ingen lyssnade på vad Garbo sa i filmerna, hävdade hon. De tittade på Garbos ansikte. Hon var överjordiskt vacker. Vem skulle spela henne i en film frågade Mattson retoriskt och tillade: en Garbo som inte ser ut som Garbo har inget existensberättigande.

Det där sista håller jag inte med om. En skicklig skådespelerska får människor att glömma ansiktet. Det har gjorts filmer om Marilyn Monroe. Varför inte om Garbo?